Konspirationsbloggen innehåller fakta om konspirationer och konspirationsteorier. Därutöver inbjuds läsarna att såväl kommentera de anförda exemplen som att presentera sina egna exempel på både misstänkta konspirationer och sådana de anser vara rena ogrundade konspirationsteorier.
Konspirationer
En konspiration uppstår när två eller fler personer tillsammans har bestämt sig för att utföra en handling som är olaglig eller oetisk. Konspirationen företas i hemlighet och förblir hemlig till dess konspiratörerna blir avslöjade.
En vanlig form av konspiration är när ett antal kriminella element planerar och genomför ett bankrån eller något annat grövre brott. Men konspirationer handlar inte enbart om att genomföra typiska brottsliga handlingar. De förekommer också i den politiska världen som en berättelse (narrativ) för att vilseleda allmänheten med syftet att nå politiska mål.
I vissa fall finns ytterligare en dimension med i spelet. Det är när man lägger in en skenmanöver eller ”false flag” som ska ge intrycket av det är någon annan grupp som har utfört något dåd i syfte att framkalla politiska/militära reaktioner mot denna grupp.
För att krångla till det ett varv till sker numera konspirationer även i öppen dag. Man talar om precis vad och hur man gör. Den som sett filmen ”Den Rosa Pantern” minns att Pantern ifråga var en av världens största diamanter som givetvis var åtråvärd för tjuvarna. De lyckas stjäla den genom stor förslagenhet men när det gällde att gömma den valde man en maximalt fräck strategi: Den fick hänga i den ytterst luxuösa kristallkronan på det hotell där diamantens ägare bodde. Där tittade ingen. Så fräck kunde ingen vara. Det leder tillbaka till nazistledaren Joseph Goebbels berömda uttalande: ”ju större lögn, desto lättare att få människor att tro på den!”
Den här bloggen handlar om bevisade eller antagna konspirationer inom den politiska världen. Den förstnämnda sorten är mer renodlat polisiära ärenden.
Konspirationsteorier
Även här talar vi om två kategorier. Den första handlar om faktabaserade men ännu icke bevisade antaganden om en politisk konspiration. Den andra är rent spekulativa påhitt. Däremellan finns givetvis ett avsevärt gränsland.
Denna blogg handlar huvudsakligen om de faktabaserade antagandena om konspirationer.
Eftersom frågan om konspirationer inom det politiska området av många anledningar inom sig rymmer kontroverser av olika slag så är ämnet extra känsligt. Denna känslighet utnyttjas gärna av dem som inte vill att konspirationen ska bli känd för allmänheten.
Ytterligare en dimension av problematiken ska nämnas. Ett antagande om en konspiration behöver inte innebära att man vet vilka som ligger bakom. Det räcker med att man kan visa att den ”officiella” versionen inte är sann och att det bakomliggande syftet kan vara att uppnå politiska mål. Det behöver inte krävas av den som gör ett sådant antagande att man vet exakt hur det har gått till. Ofta finns ingen fullständig polisutredning – av naturliga skäl – vilket gör ett klart utpekande av de skyldiga omöjligt.
Själva begreppet konspirationsteori har kommit att bli att bli ett mycket ofta använt begrepp i medier och bland politiker för att misstänkliggöra någon person eller grupp av personer som anför åsikter som man inte gillar. Ursprunget till detta står att finna i att amerikanska CIA på 1960-talet lanserade och spred begreppet bland mediepersonligheter för att misskreditera det fåtal (på den tiden) kritiker mot Warren-kommissionens slutsats att Lee Harvey Oswald var ensam skyldig till mordet på John F Kennedy 1963. I dagens mycket polariserade politiska klimat används begreppet om praktiskt taget allt som går emot mediernas narrativ.
Lite historik
När autokraterna härskade – före demokratins tidevarv – förekom ständiga konspirationer om makten; antingen riktade mot härskaren direkt eller mot folket i hans närhet. De huvudsakliga konspiratörerna återfanns nästan alltid i kretsen kring härskaren. Det vanliga folket hade inte särskilt stora möjligheter att göra sig gällande i de sammanhangen. De fick nöja sig med ett eller annat uppror.
Kända exempel på konspirationer i sådana sammanhang är mordet på Ceasar (”även du min Brutus”) och mordet på Gustaf III. Utöver dessa välkända fall finns det otaliga exempel på framför allt misslyckade konspirationer som kvävdes i sin linda. Härskarna var mycket väl medvetna om att konspirationer runt omkring honom pågick hela tiden. Som Machiavelli uttryckte det i sin bok ”Fursten” (som alltså avsåg Cesare Borgia) : ” vid hoven fanns det ständigt sysslolösa unga män som konspirerade om makten. För att motverka detta ställde fursten till med ständiga krig mot sina grannar. Det höll dels de unga männen sysselsatta men reducerade också deras antal”.
Det finns också exempel på ”false flag” operationer även om dessa för det mesta är av lite mer färskt datum. Begreppet härrör från sjöröveriets dagar då ett fartyg som närmade sig strax före ett möte till havs tog ner den fredliga flaggen och bytte den till en svart fana med dödskalle på.
Några exempel från 1900-talet: Det första från Berlin när Adolf Hitler efter maktövertagandet för att motivera förföljelse av de tyska kommunisterna iscensatte den kända riksdagshusbranden och skyllde den på en påstådd kommunistsympatisör; Ernst Lubbe. Det andra exemplet är från 1964 när Lyndon Johnson skapade en incident i Tonkinbukten utanför Vietnam genom att låtsas som om Nordvietnamesiska torpedbåtar angripit amerikanska örlogsfartyg i neutralt vatten för att sedan på hemmaplan kunna motivera bombningar av Hanoi.
Sanningen om det första fallet blev känd efter andra världskrigets slut medan den andra – efter att länge av regeringar och medier kallats konspirationsteori– blev verklig historia först 2014 efter försvarsminister Robert Mc Namaras bekännelser.
I fortsättningen kommer ett antal exempel på antagna konspirationer med politisk betydelse att anföras. I vissa fall förekommer en renodlad ”false flag” situation medan det i andra inte är lika tydligt att en sådan varit tillstädes. För dem, som i likhet med CIA har som levebröd att plotta konspirationer runt om i världen, har det dock blivit klart att möjligheten att skylla en händelse på en annars ständigt misstänkt terroristgrupp eller politiska motståndare, gör det lättare att dölja den verkliga innebörden av händelsen för en godtrogen och uppskrämd allmänhet.
Framför allt är det viktigt att den påstådda utföraren av dådet framstår som ”ond” medan offren och försvararna är ”de goda”. För den som studerar den här typen av händelser som har inträffat sedan det kalla krigets slut framstår rollfördelningen i dessa kategorier väldigt tydligt.
Olle Reimers
_____________________________